En märklig konstnärsbana är fullbordad. Tänjbarheten i gestaltning påtaglig. Det virtuosa med Liszt som nödvändig upplevelse / genomgångsstation till wienerklassicismens omutliga proportionsförhållanden.

Hans Leygraf var en obeveklig sanningssökare som, i stället för att någonsin föreställa sig ha kommit fram till en definitiv tolkning, ständigt tog om på nytt och fann nya, dittills oprövade infallsvinklar till de stora mästerverken. Han var en något avvikande konstnärstyp som med sin lågmält förfinade interpretationskonst – som givetvis inte uteslöt storartad dynamisk kontrastverkan – nådde konstnärliga resultat vilka förblivit guldkantade minnen i medvetandet. Jag glömmer aldrig hans gestaltning av Beethovens sista sonat op 111 och Schuberts stora postuma B-dursonat i Stadionkyrkan i Malmö så sent som 2007 och 2008, jag var inte ensam om att ha upplevt detta som absoluta höjdpunkter i såväl tekniskt som musikaliskt hänseende.

När jag under 1980- och 1990-talen å tjänstens vägnar besökte tyska och österrikiska notförlag visade det sig att Hans Leygraf var mycket känd som pedagog (han var ju länge professor vid Mozarteum) medan han som interpret var dem tämligen okänd. Det är i detta avseende intressant att berätta vad en ansedd tysk musikkritiker vid namn Matthias Kornemann upplevde en kall vinterkväll 1987 i dåvarande Leningrad då han i brist på en konsert av en mera känd musiker fick nöja sig med en pianoafton av en för honom okänd svensk vid namn Hans Leygraf: ”När jag två timmar senare befann mig ute i kylan var jag hänförd av svensken! Och hur mycket mera gåtfull är inte A-dursonaten (Schuberts näst sista pianosonat) som jag trodde mig känna!”. Kornemann jämställer Leygrafs Schuberttolkningar med Arthur Schnabels och Svjatoslav Richters sedan han lyssnat på Leygrafs Schubertbox med tre cd från 1990.

Många framstående pianister har utbildats för Leygraf och fört hans arv vidare, inte minst i Norden. Många deltar i dag i sorgen över en aktad och beundrad lärare och vän, som förenade framstående pedagogisk förmåga med interpretatorisk gestaltning av förnämlig kvalitet.

Till hans minne skulle jag vilja citera en strof ur en dikt av Friedrich Schlegel som Schumann satte som motto för sin storslagna Phantasie för piano:

Durch alle Töne tönet Im bunten Erdenraum Ein leiser Ton gezogen Für den, der heimlich lauschet

Genom alla toner klingar i jordens mångskiftande rum en lågstämd ton, avsedd för den som lyssnar i det fördolda (I fri översättning)