Några av pianoinstrumentets tyngsta tonsättarnamn har beledsagat konsertpianisten Hans Leygraf under hans mångdecennielånga interpretverksamhet: Haydn, Schubert och förstås, favoriten Mozart.
Så att han valde verk av dessa kompletterade med Beethoven när han på söndagskvällen spelade i Visby var, förutom i hans egen, naturligtvis också i publikens smak. Det var Musikaliska sällskapet som tacknämligt hade fått Hans Leygraf att åter ge en konsert i Visby, senaste tillfället var - om jag inte missminner mig - i S:t Hansskolans aula för drygt tio år sedan. Nu var spelplatsen Almedalsbiblioteket.
Denna gång stod således fyra av pianohistorikens centrala namn på spelschemat. Inledning skedde med Joseph Haydns "Sonat Ess-dur" och första avdelningen avslutades med Franz Schuberts "4 Impromptus". Efter pausen kom W A Mozarts "Nio variationer D-dur" och avslutning skedde med Ludvig van Beethovens "Sonat c-moll opus 13, Pathétique". Och där Schubertavdelningen framtonade som aftonens mest spännande tolkning. Särskilt Andandet i Gess-dur tillfördes en underliggande, sugande kraft som kändes genom varje nerv i kroppen. Beethovens Pathétique var förstås mångas favorit och eftersom det var ett tag sedan jag hörde den live så må det också konstateras att, visst, den har något speciellt och stundtals ljuder den inte så lite nutida i klangfärgen.
Hans Leygraf måste vara något av ett unikum som interpret. Han lyckas kombinera en ungdomlig aptit med den mångårige utövarens självklara auktoritet. Fortfarande söker han efter nyanser i de åtskilliga gånger framförda verken och oftast lyckas han utvinna ytterligare någonting värdefullt. Och när han börjar låta fingrarna löpa över tangenterna försvinner varje eventuellt tvivel om att han fortfarande besitter magin, den finns där - självklart. Koncentrationen är total och resultatet blir ett flöde som man inte vill ska upphöra.
Det må vara denne nestor förlåtet att det inte blev något extranummer.
Lars Schill