Legend vid flygeln

Hans Leygraf
Piano
Folkets hus, Hudiksvall
Klaverens Hus, Söderhamn

Vissa personer har liksom alltid funnits och varit en del av livet sen man var liten. På torsdagen kunde man i Hudiksvall lyssna till en sån där levande legend från förr - pianisten Hans Leygraf. Inte många vet att han efter en nära åttioårig scenkarriär fortfarande är en av Sveriges mest internationellt kända musiker och att han dessutom är fullt verksam, snart fyllda 89. Lite ängslig blir man när gamla ikoner ska avnjutas i nutid. Tänk om det inte var så bra förr som man mindes?
    Efter konserten i Folkets Hus är det dock ingen som behöver tvivla. Maken till vitalare spel var det länge sen jag hörde. Hans Leygraf var mästerlig!

Eftersom det i år är tvåhundra år sedan Haydn dog, uppmärksammade förstås Haydntolkaren Leygraf detta och lät tre sonater och en variation bli inramningen och huvuddelen av konserten. Dessa sonater ger en lite annan bild av Pappa Haydn än den gängse. Lite allvarligare, lite mer ängslan men samtidigt förstås med det haydnska leendet i mungipan. Sonat nr 20 i c-moll inledde, en underbart sorgsen och längtande Haydn som i Leygrafs händer förvandlades till ren och enkel poesi.
    Lustigt var att konsertens nästa tonsättare, Debussy, som ofta och gärna framställs som särskilt lämplig att framföras av unga människor i Leygrafs tolkning fick en glans och friskhet jag inte hört av någon ung pianist Aldrig har väl de impressionistiska diskanttonerna glittrat med sån distinkt skärpa som för denne nestors händer. Och det fanns både humor och spjuverleenden i tolkningarna men också moget fokus som skänkte tyngd åt de lätta Debussy-preludierna. Här fanns inte ett uns av gammal dammig gubbe utan bara en glimrande professionell musiker helt utan sökta solistposer med ett djupt anslag av livsvisdom i sitt spel. Den kanske mest kända. La Cathédral engloutie, flödade storslaget rätt in i våra hjärtan.
    Andra delen inleddes med sex av Chopins preludier och även dessa blev till en slags rättfram och ärlig Chopin långt ifrån den vanliga sentimentalitetsfällan många lätt trillar i. En briljant Haydnsonat i Ess- dur med charmigt Lunka-på tema avslutade konserten och publiken reste sig i vördnad för den store pianokonstnären. Som extranummer fick vi Mozarts fantasi i d-moll (i Leygrafs inspelning känd även från You Tube!) och nog tårades ögonen på fler än mig i de inledande takterna?

Leygraf visar att konstnärskap sitter i förmågan att vara sann och att kunna dela med sig, liksom att konstnärssjälen inte har någon ålder utan färdas fritt i universum.