Kära Hans Leygraf!

De hjärtligaste lyckönskningar till födelsedagen den 7 september!

Vi är många som önskar dig "Alles Gute für das Neue Lebensjahr"! Och än fler som med tacksamhet tänker tillbaka på allt som vi lärde oss som elever till dig under vår studietid i mitten av 1900-talet. För mig betydde åren 1956-58 vid Städtische Akademie für Tonkunst i Darmstadt en radikal förändring i många avseenden.

Jag glömmer aldrig den där eftermiddagen i september 1956 när jag tog tunnelbanan till Hökarängen med "Das Wohltemperierte Klavier" i portföljen. Efter ett halvårs studier för din fd. assistent Knut Wiggen och en sommars idogt övande war es nun soweit: uppspelning och inträdesprov till pianoklassen i Darmstadt. Jag hade övat, övat och övat preludiet i c-moll, del. l. Alla sextondelar exakt likadana i längd och styrka och det med metronomen i högsta hugg. Varenda fingerled och hela armens anatomi under sträng kontroll. Och så dammade jag på med högsta möjliga tempo för att visa min virtuositet..... Du lyssnade tålmodigt utan att avbryta. Sedan frågade du försynt:
"Jaha, och vad var det där tänkt som?"
Jag begrep ingenting. Tänkt som? Hördes inte det?
"Ja, skulle det vara en teknisk uppvisning, eller musik, eller vad?"
Jag fick tänka efter ett tag innan jag landade med en känslomässig duns.

Men det var den perfekta inledningen till lärotiden hos dig. Ty: alltid när jag kom med en fråga eller något problem så vände du elegant på frågan så att problemet landade i min hjärna och jag fick tänka till och undersöka saken.
" Varför snavar vänsterhanden alltid på samma ställe i takt tre på sidan 47?"
"Vilken ton snavar den på?" (Jaha ja, vilken ton är det...) Ess är det.
"Vilket finger har Ni på Ess?" (Man niade varandra på den tiden).
"Ja det blir litet olika, 3:e eller 4:e."
"Olika? Det var inte bra.Vilket fungerar bäst?"
"Det har jag aldrig tänkt på."
"Prova ut det i tempo och var sedan noga med att alltid använda samma finger."

Därifrån var sedan steget inte långt till att tänka vidare själv: jag skall sträcka 4:e fingret litet mer åt höger så blir det lättare. Med tiden blev tänkandet till en vana, som inte upphörde vid pianospelets gränser. Och utbildningen hos Hans Leygraf i Darmstadt blev samtidigt en pedagogisk utbildning. Det som var bra för mig var också bra för mina elever!
Jag jobbade och slet med mina små och smala händer. Precision och snabbhet var inga problem, men styrka och stora grepp var det desto mer. Jag började varje övningspass med något stort och skräckinjagande verk av Brahms eller Chopin, med oktaver och tjocka ackord, i långsamt tempo. Brahms blev mitt Gym. "Låt bara handen falla" sade du och visade. Flygeln lät som ett rytande lejon. När min hand föll på samma ackord lät flygeln som en skrämd råtta. Till slut blev sanningen klar för både lärare och elev: det här går inte.

Du sade aldrig att det här går inte, men du hjälpte mig att inse det själv: Inger Grudin blir aldrig pianist. Och det är här som jag vill uttala mitt stora tack till Dig, Hans Leygraf. Inte alla stora professorer klarar av att vara ärliga mot elever som brinner i anden men som fallerar i praktiken. Men du gjorde detta i rättan tid, och det tackar jag dig för. Det var väl inte så roligt för mig att inse fakta. Men det var just detta som blev min stora tur.

Ty tre av mina vänner, sinsemellan obekanta, sade till mig "ja men du är ju typen som borde spela cembalo!" Jaså, jaha, det kan jag väl pröva innan jag ger upp, tänkte jag, och gick en våning ner i Akademie für Tonkunst i Darmstadt, där en tvåmanualig Sperrhake-cembalo stod. Jag prövade min Bach-repertoar på den. Och si, där var mina händer hemma från första början! Och allting, verkligen allting i klaverteknik, som du hade gjort mig uppmärksam på var tillämpligt!!! Och det har det varit också i fortsättningen. Ty genom att jag bytte fack just där och då så fick jag vara med om hela den fantastiska återupptäckten av de historiska klaverinstrumenten! Upptäckten av själva instrumentariet, upptäckten av all glömd musik som fick liv igen därigenom att den spelades på "rätt" klaver! Det är stor skillnad mellan olika typer av cembali, klavikord, tidiga hammarklaver, sena hammarklaver, engelsk mekanik, wienermekanik, tidiga tafflar, sena tafflar etc.etc. Men de två åren som elev hos dig gav mig den klavertekniska bruksanvisningen till alla typer av klaver där tangentbredden är mindre och tyngden lättare. Hade du inte den gången bringat mig till insikt i rättan tid hade jag gått miste om hela denna fantastiska värld! Men nu fick jag ta del av den och därmed ett tidsperspektiv och ett livsinnehåll som jag aldrig hade kunnat drömma om den gången!

För detta tackar jag min gamle pianoprofessor av hela mitt hjärta!
Och önskar dig en vacker och glädjefylld födelsedag i kretsen av de dina!

Malung den 3 september 2010
Inger Grudin

"...Han står även för en av mina allra starkaste musikupplevelser, en magisk Chopin-afton på Berwaldhallen för ca 20-25 år sedan. Jag tror nästan att jag hade kunnat gå på vattnet hem om jag försökt. Musiken är en kraft och en gåva som kan nå långt bortom orden, passera inre barriärer till vanligtvis slutna rum och beröra oss starkt djupt i vårt inre. Det är en gåva att få ta emot, men det måste även vara en gåva för den som kan ge."

Eva / mars 2010

...Jag var i Värmdö kyrka. Jag har tillhört hans "fans" sedan ungdomen. Jag minns än idag då Hans gav en liten konsert för vårt gymnasium i Sundsvall. Det kan ha varit 1953. Han spelade bl a Mozarts Fantasie d-moll. Den hade jag ju spelat för min pianofröken. Nu öppnades en helt ny förståelse för hur det skulle kunna låta....Och sen spelade han Beethovens Fjärde pianokonsert tillsammans med stadens orkesterförening (dirigent John Hult). Den har hört till mina absoluta favoriter sedan dess.

Hjärtliga hälsningar
Arved Arvedson /februari 2010

I går kväll den 14 februari 2010 blev jag pojke på nytt! Som sextonårig skolgrabb fick jag en kväll ca 1954 höra Hans Leygraf spela på en solistkonsert i Sigtuna. En legend redan då trollband han sin ungdomliga publik. Varför går ej att förklara, men det blev en musikalisk upplevelse som jag burit med mig genom livet.
Då var Hans Leygraf dubbelt så gammal som jag. I dag är jag fem gånger äldre än jag var då. Men att Hans Leygraf är evigt ung fick jag uppleva vid hans konsert i Värmdö kyrka i går kväll. På stapplande steg tog jag mig dit för att höra hur han med lätta fingrar och intensiv koncentration väckte de gamla pianoklassikerna till livs. Tiden stod stilla. Jag blev 16 år på nytt. Tack, Hans Leygraf, för evig ungdom!

Per Magnus Wijkman

Åh, vilken fantastisk konsert i kväll! Man var helt trollbunden. Vi satt på 3e bänk parkett och inte bara hörde utan såg hela konserten.
Det var ett minne för livet.

Tusen tack
Eva Knaust / maj 2009

...Und nun habe ich mich Stück für Stück mit den Lektionen beschäftigt.

So etwas Schönes habe ich noch nie gesehen!!! Das hätte auch schon mal einer eher machen können. Als Kirchenmusikerin war es mir nicht mehr vergönnt (zu alt) bei einem entsprechenden Professor zu studieren. So bilde ich mich - sehr, sehr ehrgeizig und neugierig - auf allen möglichen Ebenen weiter. Und das ist jetzt eine Tür zum Weihnachtszimmer, denn endlich begreife ich vieles, was ich mir angelesen und ausprobiert habe. Ich bekomme hier und da eine Bestätigung, daß ich es richtig mache, aber andere Dinge werden klar, als wenn man einen Vorhang wegzieht - ach, soooooo geht das!

Die unglaubliche Frische Ihres Herrn Vaters beeindruckt mich sehr. Da war er schon 85 Jahre alt, keine Ermüdung, eine Lebendigkeit, die ansteckend wirkt! Gibt es noch andere Aufnahmen seiner Lehrtätigkeit? Ich kann mir jetzt eine Lektion immer wieder anschauen, nacharbeiten, bis ich das erreiche, was ich zum Klingen bringen möchte. ...
Ich wollte gern, daß Sie meine Begeisterung mitbekommen und bitte Ihrem Vater davon berichten. Er hat nun eine glühende Verehrerin im hohen Norden von Deutschland.

Herzliche Grüße
Gaby A / Mai 2007

Bäste Hans Leygraf!

När jag var fem år(1942),ungefär, och boende i Skellefteå, tog min pianolärarinna, fröken Nettelbladh med mig till läroverkets aula och pianokonsert med Dig. Sedan ville jag gå på alla konserter Du gav i Skellefteå under hela min uppväxt och Ditt spel ledde in mig på den kärlek till musik som varit mitt öde resten av livet. Jag har alltid spelat piano, som dansmusiker, som underhållningsmusiker och som jazzmusiker och levt på det. Med åldern har mitt spelande mognat, liksom jag själv, och nu ser jag med distans och ödmjukhet på min egen roll som musikant - och jag läser mig igenom pianolitteraturen utan att spela den, ty trots att tekniken hela tiden utvecklas, passar den bäst till improvisation. Jag vill bara att du skall veta hur mycket Du betytt för mig och säkerligen för många många fler. Det skall bli fantastiskt att lyssna på Dig i Norrköping den 14.de februari.

Många hälsningar
Lars Ålund / februari 2007