Hans Leygrafs kväll. Snyggt lagt program bäddade för succé.
Då Hans Leygraf för två och ett halvt år sedan spelade i Konserthuset leddes orkestern av Eva Ollikainen, som faktiskt stal kvällen med en strålande tolkning av Tjajkovskijs femma efter paus. Som för att förhindra en upprepning av det slaget hade man den här gången i stället låtit den unga dirigenten Shi-Yeon Sung breda ut sig före paus. Och hon öppnade verkligen starkt, med ett engagerat framförande av Alfvéns ”En skärgårdssägen”. Den hotande monotonin i stycket jagades undan genom att dyningarna fick en stegrad intensitet; passionen släppte aldrig taget.
Tyvärr var den atmosfärrikedomen som bortblåst i ouvertyren till Mendelssohns ”En midsommarnattsdröm”. Det snabba stråktemat gjordes rytmiskt precist men utan den smygande och lekfulla karaktär som placerar Puck i sin rätta miljö. Dessutom fanns här några precisionsmissar i orkesterspelet. Det tog sig i scherzot, men nocturnen hade inkräktats av för mycket morgonsol och bröllopsmarschen saknade festivitas.
Men Shi-Yeon Sung revanscherade sig som lyhörd ackompanjatör till den 88-årige Hans Leygraf. Och det här blev verkligen Leygrafs kväll. Han möttes av en stående applåd och blev snabbt varm i kläderna. Det som saknas i fingervighet kompenseras fullt ut i en spiksäker gestaltningsförmåga. Man kan ha delade meningar om den estetik som Leygraf företrätt – han har alltid varit den musikaliska nykterhetens apostel – men i Beethovens andra pianokonsert kommer en sådan känslomässig återhållsamhet till sin rätt. Och Leygraf kunde glädja sig åt att att inte bara hyllas av en åldrande publik som följt honom genom åren; ovanligt många yngre lyssnare hade också infunnit sig, kanske utifrån tanken att det här var sista gången man fick se Hans Leygraf vid klaviaturen. Men så tänkte nog många förra gången också, och Leygraf verkar ha kraft och skärpa nog för ytterligare en och annan vända på estraden.
Thomas Anderberg