2009 är jubileumsår för Purcell, Händel, Haydn och Mendelssohn. Haydnåret inleddes i torsdags med en konsert arrangerad av Stockholms Mozartorkester. Hans Leygraf (född 1920) gav ett program med fem av Haydns pianosonater i kronologisk följd (1771-1794), samt f-moll-variationerna, där jämlikt vartannat nummer gick i moll och vartannat i dur. Åtskilliga beundrare hade mött upp till konserten, som inleddes med ett miniföredrag på en kvart av en annan vithårig nestor; Ingemar von Heijne.
Joseph Haydn blev efter ett decennium som frilansmusiker 1761 anställd som ”Hausoffizier” hos den välbärgade ungerska adelssläkten Esterházy. Från att ha tjänat i deras slott i Eisenstadt, var han senare mest verksam i det nya magnifika palatset Esterhaza. Vid den gamle furstens död 1790 flyttade, eller snarare flydde, Haydn till Wien, trött på att ”ständigt vara slav”.
Hans plikter framgår av instruktionerna han fick vid utnämningen till vice kapellmästare, ett utförligt dokument som von Heijne citerade ur.
Att den inledande c-moll-sonaten från 1771 var tänkt för pianoforte indikeras av de dynamiska beteckningarna från piano till fortissimo. Men, som von Heijne frågade, hur många av dem som köpte noterna hade vid den tiden införskaffat det nya instrumentet? Merparten musicerade nog fortfarande på cembalo eller klavikord.
Hur Haydn leker med dynamiken framgår av några takter i första satsen (tempo moderato), där varannan åttondelsnot betecknas piano, varannan forte. Hans Leygraf höll tempot varsamt i ett milt och känslofyllt musicerande, även i andantet. Det var dock inget tecken på skröplighet, finalen blev vital.
Och i fortsättningen skilde sig inte heller Leygrafs spel från det man minns från snart ett halvt sekel tillbaka. Detaljerna i musiken levde, och gavs mening och uttryck i helheten. Klichéer som passagerna med hornkvinter i A-dur-sonaten från 1776 fick jaktfräschör, variationerna i menuetten utformades med smak.
Oskuldfullt och livligt, som beteckningarna bjuder, spelades det attraktiva rondot i e-moll-sonaten från 1781. Kultiverade tolkningar även av C-dur-sonaten (Hob XVI: 48), av de betydande f-moll-variationerna samt av den sista pianosonaten, i Ess-dur. Den senare, publicerad i Wien 1798, i London 1799 utnyttjar det dynamiskt kraftfulla engelska pianots resurser. Nu spelades den med fullblodig känsla av Leygraf, som efter den entusiastiska publikens bravorop växlade tonsättare i extranumret, Mozarts d-moll-fantasi.