Suverän duokonsert i Borås

Här bryts alla former av barriärer ner, mellan gammalt och nytt, fult och vackert ..." skriver Magnus Haglund, som lyssnat till ett märkvärdigt möte mellan pianisten Hans Leygraf och trumslagaren Raymond Strid.

Hans Leygraf piano, Raymond Strid trummor
Musik av Haydn samt fria improvisationer
Immanuelskyrkan, Borås, onsdag

Det börjar i c-moll och slutar i C-dur. 88-årige pianistlegenden Hans Leygraf, berömd för sitt avklarnade och genomskinliga Mozart- och Schubertspel, inleder denna osannolika konsert med att framföra en pianosonat av Haydn, komponerad 1771. Den utpräglade sturm-und-drang-musiken, med sina oväntade harmoniska språng och irrationella känslokast, visar sig vara den perfekta övergången till det äventyrliga spel som följer. I en serie fria improvisationer musicerar Leygraf tillsammans med freeformtrummisen Raymond Strid.

Hur skall man beskriva det märkliga frihetstillstånd som etableras, så tillåtande och inkluderande till sin karaktär? Här bryts alla former av barriärer ner, mellan gammalt och nytt, fult och vackert, innerligt och explosivt, kontrollerat och oordnat. Det som gestaltas är den fredliga anarkismens ideal, en samexistens mellan olika livsformer och existentiella uttryck där själva samtalet är det grundläggande. Musiken som process, förvandling, utfrågning.

Då och då kan man skymta fragment av en sorts cirkus- och restaurangmusik som jag föreställer mig att Leygraf har mött under sin uppväxt på 1920- och 30-talen. Men i nästa sekund är spelet inne i Chopin- och Schumanndrömmeriet, för att i ytterligare nästa bli expansivt och atonalt, inte helt olika Cecil Taylors avantgardistiska improvisationer. Poängen är att dessa kollisioner och stilbrytningar inte låter det minsta uttänkta eller konstruerade. Det finns en särpräglad känslighet och naivistisk iver i samspelet mellan Leygraf och Strid, en sorts älskvärd sarkasm som gör att känslosamheten aldrig blir sentimental och det lyssnande allvaret aldrig tar udden av humorn.

Intensiteten finns där hela tiden, också i det briljanta Haydnspelet. Det man hör är öppningarna mot det oväntade, förmågan att drivas med av rytmens vindlingar. Denna improvisatoriska känsla är något av en grundfåra inom den klassiska traditionen men har genom åren eroderat och blivit alltmer av ett undantag samtidigt som de disciplinerade och välartade tolkningarna tagit överhanden. Här blir den på ett suveränt vis återupprättad.

Magnus Haglund