Stor dramatik och intimitet

Hans Leygraf och Yukie Nagai Stormbys uppträdande var så bra att hela världen borde ha fått höra, skriver Matti Edén.

Pianolitteraturen är fylld av stycken för fyra händer som man aldrig får höra, såvida man inte spelar dem själv. En tradition som förr levde inom en större borgerlig bildningkrets skymtar nuförtiden mest genom musikerfamiljens gardiner.

Nu var det inte programmet som lockade allt folk till Mellby atelier. Exakt vad Hans Leygraf och Yukie Nagai Stormby skulle spela stod inte på nätet. Mötet i sig, mellan nestorn och hans forne elev, räckte för att fylla salen.

Först gjorde duon med Beethoven något som brukar vara förbehållet Haydn. Skämtade ytterst noggrant. Vårdade fraserna med en räv bakom örat. Den iver som märktes i Waldsteinvariationers basstämma visade sig senare vara en del av Leygrafs spelstil år 2009.

I Haydns Sonat i c-moll gör Leygraf precis som han vill. Framåt i frasen? Då lutar den med besked. Noter kortas av. Det skapar bitvis en lätt ryckighet i pulsen, men i kombination med en fullständigt genomtänkt nyansering av varje ton blir det oupphörligt intressant och roligt att lyssna på.

Mot den upphöjda enkelheten i Mozarts Duportvariationer á la Leygraf, kontrasterar den romantiska viljan att värka fram något personligt och unikt i Schumanns Davidsbündlertänze.Yukie Nagai Stormby utgår från strikt kontroll och får det hela att bågna av känslouttryck och snabbt samla sig inåt.

En liknande spänvidd, fast ännu större, finns i Schuberts Fantasi i f-moll för fyrhändigt piano. Duon samlar verktypens möjlighet att vända på en femöring från stor dramatik till förtrolig intimitet. Hela världen borde ha fått höra.